Halva jag

Livet rusar på igen.
Helgerna försvinner så fort och veckan hinner bara börja innan det är dags för fredagsmyset igen.
Kvällarna är ljusa, men jag är så trött. Våren är på väg och jag längtar redan efter ljumma sommarkvällar.
Jag längtar också efter mer tid. Men det dröjer väl. Det är väl så nu. Småbarnsår, heltidsjobb, mitt uppe i livet och allt.
Jag vill gör ALLT!
Inte missa någonting. Vara med, delta, påverka, finnas, titta, lära, skapa, utveckla. Finnas.
Jag vill njuta.
Njuta av allt som -just precis nu- är exakt det vi drömt om i många år.
Spendera tid i stallet. Vårt eget. Rida med Emilia på kvällarna. Fnittrandes dundra fram igenom skogen som när jag själv var fjorton år. Vilken tid det var. Den bästa!!
Jag vill njuta av de minsta. De är ju inte så små så länge. Jag vill prata om och engagera mig i pojkarnas skola mer. Hämta dom tidigare på eftermiddagarna och ta med dom simhallen en kväll. Eller bio. Eller café.
Jag vill njuta av vuxentid på kvällarna och hinna titta på film och serier igen. Vi hann ju förr!
Jag vill njuta av gården. Kratta löv och påta i jorden som sakta visar sig. Planera staket och altan-tak.
Jag vill ta promenader i kvällssolen -eller ut och springa!!!-
Jag vill hänga upp all tvätt på linor med klädnypor och inte ha tvätthögar i hela tvättstugan. Jag vill måla och bygga och baka.

Men som tur är har jag någon som månar om att jag bara ska få vara.
Som bygger så mycket han hinner på ledig tid. Som hämtar hö och viker tvätt och rensar kaninbodar fyllda med små möss.
Som dammar och städar och tröstar en Loppa samtidigt.
Som mockar, fodrar, fyller på pelletskaminen och bäddar varenda säng. Som lagar den godaste mat och dukar tills vi kommer hem.
Som håller om mig och säger - Sätt dig bara ner nu. Jag kommer snart tillbaka.
Serverar barnen först.
Låter mig äta. Läsa favoritbloggarna och inte tänka på någonting.
Sen åker han iväg för att få sin egen tid. Han är SÅ värd den. Så väl värd.
Och han tar med sig stövlarna. För på hemvägen ska han hämta stora säckar med spån till hästarna.

Utan honom är det här ingenting.
Det skulle inte vara lika ljust, varmt och tryggt.
Han lärde mig något jag trodde jag kunde allt om. Han visade lite nya nyanser jag tyckte var otroligt löjliga innan.
Han lärde mig hålla händer, sitta nära och sova formade tätt intill.
Han lärde mig att man inte måste göra allting själv och att det faktiskt kanske inte alls blir bäst så.

Han gav mig middag och tid att andas.
Utan honom är jag halv.
Det trodde jag aldrig. För ensam är stark och allt det där. Men två är vackrare...

Tack för att du finns hördu.
...och tack för maten!