Monday blues

De där veckostarterna...
De kan gå hursomhelst.
Oftast är dom fyllda av nu jäklar - nu kör vi!! Men ibland är det segsrartat alltså. Ögonen öppnas knappt och varenda steg till att komma ner till garaget på morgonen känns blytungt.
Men dagen går ju och efter klockan sex på kvällen när vi kommer hem så vill jag packa upp helgens resväskor och städa i badrummen.
Men jag blir sittande men en saknad Loppa i knät. Vi dricker te ur en stor mugg och sjunger med till Birdy. Vi tittar på mitt HM "guld" och Loppan får prova både ringar och armband.
Pojkarna tittar på film och det börjar bli dags att natta dom, allihopa.

Måndagar alltså. Ibland känns det så deppigt...
Segt, mörkt och så slow.
Jag ska elda och bädda ner barn i mjuka sängar. Hoppas att jag kan hitta något på teven en stund och bara försöka hitta tillbaka till den där energin som jag för tillfället saknar så enormt.
Men när dom ligger där och är rena mjuka och trötta, så trötta så dom somnar så snabbt, så snabbt. Då - då känns det genast lite bättre.
För med dom där fyra är det alltid likadant. Hur jag än ibland sliter mitt hår mellan tonårs-attityd till sjuårs-trots så är jag alltid varmt i hjärtat när en Loppa viskar -underbart i mitt öra efter en lång kram. Eller när världens bästa storebror bär sin trötta lillasyster hela vägen in från bilen när min egen famn är full av varor. När största dottern fixat alla gårdens djur tills jag kommer hem bara för att kunna gå och lägga sig tidigt eller när han som är så liten fast helt galet stor kan varenda bokstav och är en mästare på att läsa snabbt, bra och alla ord som kommer i hans väg.

Måndagar, ja. Låt det bli en piggare tisdag!!