Att vara måndagsmatt

Det spelar egentligen ingen roll alls hur laddad och utvilad man är inför måndagen.
Jag är alltid -alltid- precis matt när jag kör in på grusvägen hemma.
Det behöver inte ha varit en stressig dag, jag kan ha hunnit allt som planerat och barnen kan ha skött sig exemplariskt.
Alltid matt trots allt.
Det är som att kroppen blir chockad efter helgens hemmalunk (som för den delen oftast är mer 110 % action än lunk, men ändå hemma, ni vet) hur förberedd och peppad man är att ta tag i måndagens sysslor.

Loppan tyckte det räckte med Måndag när det var dags att veckohandla efter dagis.
Då bröt hon ihop lite.
Och jag höll mig alert till den där grusvägen... Där säckar jag alltid ihop lite.

Men nu packar jag in matvaror och Agnes gör pärlplattor med lilla storebror.
Sånt piggar ju upp.
Och sen ska Agnes sova och jag ska trängas i soffan med dom där barnen som varit hemma och sjuka med pappan hela dagen. En pappa som jag längtar efter massor och ska kramas extra mycket med när han kommer hem från fotbollsträningen ikväll.
Bara för att jag kan och får. För att jag vill.
För att han kramar tillbaka. Alltid.
Även när jag är en matt måndagstrasa.